Dalmatinern har länge betraktats som en ras med en speciell njurfunktion, olik alla andra rasers. Senare års forskning har visat att dalmatinern har en defekt mutation i ett transportprotein, som resulterar i en defekt urinsyratransport och att urinsyra inte kan komma in i levern för nedbrytning till allantoin. Detta medför hos dalmatinern en förhöjd nivå (ca 10 gånger) av urinsyra i blodet och urinen. Trots detta verkar det som att dalmatinern inte har en större benägenhet att utveckla urinsten än andra raser. I de fall detta händer rör det sig vanligtvis om uratstenar. Veterinärer ska vid hantering av urinprover från dalmatiner vara observanta på att den höga halten av urinsyra i urinen gör att kristaller snabbt faller ut vid temperaturer under rumstemperatur. Detta betyder dock inte att individen har urinsten. Samtliga dalmatinerpopulationer i världen har testats för förekomsten av den friska varianten av transportproteinet, men resultaten visar att rasen dalmatiner är homozygot för defekten. Det defekta anlaget har även konstaterats hos andra raser, men där endast i låg frekvens.
Hos alla däggdjur är allantoin slutprodukten vid purinnedbrytning, utom hos människor, stora apor och dalmatiner. Här är istället urinsyra slutprodukten, och därför rekommenderas ofta dalmatiner att äta foder med lågt purininnehåll.
Viktigt är även att hundfodret ALDRIG serveras torrt till en Dalmatiner, utan rikligt med vatten hälls på maten. Detta är råd som uppfödarna under lång tid gett till sina valpköpare.