(LUA=low uric acid; HUA=high uric acid)
Dalmatinern har en mutation i en gen som heter SLC2A9 och hela rasen över hela världen är homozygot för denna mutation. Den här genen kodar för ett transportprotein i levern som tar in urinsyra från blodet in i levercellerna så att det kan brytas ner. Hos våra dalmatiner fungerar inte denna transport av urinsyran, utan urinsyran blir istället kvar i blodet och kommer ut i urinen. Detta leder till att dalmatinern har förhöjd halt av urinsyra i både blodet och urinen. Om halten i urinen blir för hög kan urinsyran ”fälla ut” och det bildas kristaller som i sin tur kan ge upphov till större uratstenar. Övriga funktioner i dalmatiners lever är helt normal, och om urinsyran hade kommit in i levercellerna hade den kunnat brytas ner normalt. Funktionen i njuren är också normal. Urinsyran bildas vid nedbrytning av puriner från födan, som är byggstenarna i DNA (arvsmassan) från både djur och växter.
En korsning mellan en dalmatinertik och en pointerhane gjordes på 1970-talet i USA, och från denna enda korsning härstammar alla dagens LUA dalmatiner (LUA = low uric acid). Från pointerhanen fick man en normal kopia av SLC2A9 genen som man sedan har bevarat i denna linje av dalmatiner. Alla parningar därefter har bara varit med renrasiga registrerade dalmatiner. Det finns bara en liten del kvar av pointerhanens kromosomer, den delen som innehåller den normala SLC2A9 genen och dagens LUA dalmatiner är numera 99,99% renrasiga dalmatiner.
Genom att ha fått den normala varianten av SLC2A9 genen så har LUA dalmatiner normala nivåer av urinsyra i blodet och urinen, och klarar av att bryta ner urinsyran på ett normalt sätt. Dalmatiner är en frisk ras som brukar bli över 10 år gammal, men de sjukdomar/problem som rasen kan ha finns i samma utsträckning hos LUA som hos de vanliga HUA (HUA = high uric acid). Avel med LUA dalmatiner bedrivs numera över hela Europa och några uppfödare har introducerat LUA i Sverige.